När någonting har varat under en längre tid drabbas man av den farliga bekvämligheten. Den kan vara skön, men ack så farlig. För bekvämligheten går att jämföras med Karlssons Klister. Man fastnar. Blir kvar. Kan inte gå vidare. Vill inte. Jag har alltid ansett att om man inte har testat, så vet man inte heller. Man saknar det man inte har och man vet inte vad man Just nu står jag vid ett vägskäl. Det gäller att bestämma vilken väg jag vill gå. Det är bara jag som kan bestämma, eftersom det är mitt liv och min egen vilja. Det handlar inte om någon annan, det handlar om att välja att lämna ett stadie som har varit länge, eller gå vidare och se vad andra vägar har att bjuda på. Där jag befinner mig nu är allting osäkert. Trots det finner jag trygghet här. Jag och detta stadie är goda vänner, vi har känt varandra länge. Lämnar jag det vet jag inte vad jag hittar. Och jag vet heller inte vad jag vill hitta. Det kanske är ett självklart val just nu. Men om jag känner mig själv och mina känslor rätt så kommer jag att ångra mig. Men som sagt, testar man inte så vet man inte.