Vi har befunnit oss här så många gånger. För många gånger har jag varit här. Känt såhär. Sagt såhär. Allting upprepas, om och om igen. Vi står still. Ett steg framåt, två steg bakåt. Alltid. Kanske är världen emot oss. Kanske är det inte så rätt som vi tror. Kanske har vi fel. Kanske är allting fel. Kanske känner jag ingenting. Det är ibland så. För oss är det alltid så. För ofta. För många gånger. Frustationen är oändlig. Det har den alltid varit. Tålamodet börjar svikta. Vi står vid ett vägsjäl, vi har två val. Men vi backar alltid tillbaka. Det kommer alltid igen. Igen och igen. Det är meningslöst. Och det vet vi.