Vi överrumplas dagligen med mängder av propaganda via alla typer av mediekanaler. En affisch vid busshållplatsen, ett inslag i pausen i Big Brother, en rörlig bild bredvid webbsidan - propagandan undgår ingen. Det jag syftar på här och nu är bilder på oskyldiga barn med stora bruna ögon. Barn som tittar rätt in i våra ögon. Sorgsna ögon. Trasiga. Orättvisa.

"Bli fadder", "SMSa barn till 72222 och skänk 100 kronor", "Alla barn har rätt att leva, alla barn", "Gör något du också". Allt detta är exempel på fraser som sägs i reklamerna.

Just det. Gör något du också. Du, är jag. Jag är träffad. De vackra barnen med stora ögonen tittar rätt in i mina ögon. Rätt in i mitt hjärta. Jag berörs. Jag berörs så pass mycket att jag inte kan, orkar, klarar av att ta in det som sägs i reklamen. Jag stänger liksom av. Det blir för jobbigt. Det är något som sker undermedvetet, jag kan inte styra det.

Det finns många olika barnrättsorganisationer, HUR ska jag kunna välja vilken jag ska sponsra? Om jag skänker pengar till en organisation känns det minst sagt orättvist att inte bidra till de övriga. Det känns fel. Orättvist.

Att barn i världen far illa är oacceptabelt. Att fara illa kan givetvis ske på olika sätt. Sexuella övergrepp, trasslig familj, fattigdom, misshandel, svält. Det är lika förfärligt oavsett vad. Barn ska må bra, barn ska ha allt. Barn ska inte veta vad problem och misär är. Och jag tror inte på den filosofin att det är bra att barn lär sig tidigt att världen inte är vacker. Jag tror inte på det. Lära sig vad ordet problem innebär kommer alla göra. De flesta i alla fall. Jag vet att jag kommer skydda mina barn mot allt, så länge det går. Något annat finns inte på kartan. Man kan skydda någon och samtidigt förbereda den för att livet inte är så lätt. För det sköter livet själv automatiskt, det behövs ingen lärdom, inga förklaringar.

Och här sitter jag. Ännu en gång har reklamen rullat förbi utan att jag har lyft ett finger. När jag tänker på det mår jag illa. Jag skäms. Om jag blir så berörd av barnrättsorganisationernas PR kan man ju anse att jag borde ta tag i det. Men jag gör ingenting. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns för mycket propaganda för att jag ska kunna påverkas mer av den ena organisationen än den andra.

Avslutar detta alldeles för långa inlägg med ett passande citat: