Minnen. Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på ungdomens gågna år. Det är ofattbart hur mycket känslor, tankar och hormoner som kan rymmas i en tonårskropp. Så liten, så ung, men så stor och så känslofylld.

En ton från en låt. en glimt från en bild eller en doft från en gammal parfym kan få mig att känna mig som 15 år igen. På riktigt. Jag kan känna hur en gammal tonårsförälskelse dunkar innan för mitt bröst. Jag kan tro mig ha samma åsikter som när jag var 15 år. Jag kan tro mig vara samma person som jag var då.

Om vi jämför Jennifer, 15 år med Jennifer, 20 år så är skillnaden grotesk. Både utseendemässigt liksom känslomässigt och värderingar. Ibland kan jag skymta mitt gamla jag. Så osäker men samtidigt så säker. Säker på vad jag trodde var rätt, säker på vem jag trodde att jag var. Sanningen är att jag hade ingen aning om någonting. Och osäkerheten var starkare än någonting annat. Viljan att bli någon var enorm. Idag har jag insett att jag inte vill bli någon - jag är redan någon. Jag är en självständig ung kvinna med drömmar större än jordens kapacitet. Jag vågar vara mig själv och även känna stolthet över det.

15, 16, 17 år. Högstadiet och början av gymnasiet. Vilka tider. Vilka minnen. Solen sken alltid. Vi skrattade alltid. Vi var alltid tillsammans. Då fanns inget jobb, inga konkreta krav och inga hinder. Så kände jag såklart inte då, men nu i efterhand kan jag bli förbannad. Tog jag vara på alla stunder? Levde jag tonårslivet fullt ut? Jag vet inte. Och jag kommer aldrig få veta. Det jag vet är att jag bär med mig minnen för livet. Underbara stunder. Många underbara stunder. I Forsbacka, Valbo, solen, debuterna, alla vänner samlade.

Jag kan ibland känna sådan sorg över att högstadiet tog slut så fort. För det var den tiden allt hände. Alla äventyr, alla debuter, alla försök till att bli mogen. Jag är fortfarande ungdom, jag har fortfarande alla chanser i världen till att göra det jag vill. Men ni vet.. högstadiet. Den tiden kommer aldrig mer att återupplevas. Och den tidens känslor kommer förmodligen aldrig mer bli kända. Det bara är så.

Jag har aldrig haft lätt att leva i nuet. Antingen är jag långt tillbaka i tiden, eller så är jag flera månader framåt. Det är sådan jag är. När jag gick på högstadiet ville jag bara börja gymnasiet. När jag gick på gymnasiet ville jag ta studenten och nu.. nu när jag inte befinner mig i någon av de två livsstadierna vill jag tillbaka. Samtidigt som att jag är mer än nöjd med dagens läge. Ett jobb som jag trivs med, stadig inkomst, en fin lägenhet, vänner som är värda allt - en skön livssituation. Men man måste få längta tillbaka. Eller hur? jo. Man måste.

Solen sken alltid över oss.