Att leva i nuet är en konst.

När jag är ledig är jag på jobbet och när jag är på jobbet är jag ledig. När jag är utomlands har jag redan kommit hem, och när jag är hemma är jag kvar i utlandet. När jag började gymnasiet tog jag studenten, och när jag tog studenten började jag gymnasiet.

Det är sällan mitt mentala jag, och mitt kroppsliga jag befinner sig på samma plats. Nästintill aldrig. Jag är aldrig där min kropp är. Det är bara ett skal, en lögn gentemot mina  medmänniskor. Jag har svårt att koncentrera mig på det jag gör här och nu. För i mitt huvud är jag långt bort.

Nu har sommaren precis börjat, men min hjärna är redan i oktober. Jag ligger alltid steget före, eller efter. Aldrig i takt. Aldrig dunk dunk, precis samtidigt. Aldrig.

Det kan slå mig, som en blixt slår ned i ett träd, att justja, jag har ju redan tagit studenten. Jag kan komma på mig själv att jag går och funderar på hur min studentdag ska se ut, för att sedan inse att den redan har passerat. För mer än ett år sedan till och med.

Allt detta bidrar till att jag inte kan uppskatta det som sker precis nu. När jag sitter på stranden, känner den ljumma vinden fläktar genom mig, med solen stekande ovanför huvudet, då har jag mentalt redan gått hem från stranden.

Vi har bara ett liv, och det är det vi har. Det gäller att njuta av det, det är på tok för kort. Jag måste inse att jag ska njuta av livet, för imorgon kan det vara försent.