och vad vet du om hur hjärtat kan bränna, för kärlek som aldrig kan dö?
Ett år är som en fis i rymden. Eller hur? Men året efter jag tog studenten är inte bara en fis i rymden. För det är året då allt förändrades. Inte allt, men mycket, det mesta. Saker som alltid varit, slutade plötsligt vara och jag kan knappt minnas händelseförloppet. Hjärnan kanske har sorterat bort det som var jobbigt, det som var tungt. Det måste vara så. Under det senaste året har jag till exempel slutat skolan. Det är stort. Inte en fis i rymden. För att sluta med något man alltid har gjort, det är en big deal. I alla fall för mig som tycks vara överkänslig mot förändringar. Det är inte det att jag inte gillar förändringar, för det gör jag. Men jag påverkas mycket av dem.
Om jag ser på mitt liv som ett diagram med kurvor ser jag att kurvan går i taket i form av känslor vid livets alla stora skeden. Jag har fått berättat att jag var helt tokig när jag fick mina första tänder, när jag lärde mig gå, när jag började skolan osv. Jag har alltid reagerat starkt på förändringar och utvecklingar och likaså är det nu. Det senaste året har minst sagt varit förändringslikt. Mamma och pappa skildes på riktigt, och vi sålde huset, vilket utan tvekan får kurvdiagramet att gå i topp. Att flytta från en plats där man har vuxit upp kan aldrig vara en enkel grej.
Om jag ser på mitt liv som ett diagram med kurvor ser jag att kurvan går i taket i form av känslor vid livets alla stora skeden. Jag har fått berättat att jag var helt tokig när jag fick mina första tänder, när jag lärde mig gå, när jag började skolan osv. Jag har alltid reagerat starkt på förändringar och utvecklingar och likaså är det nu. Det senaste året har minst sagt varit förändringslikt. Mamma och pappa skildes på riktigt, och vi sålde huset, vilket utan tvekan får kurvdiagramet att gå i topp. Att flytta från en plats där man har vuxit upp kan aldrig vara en enkel grej.
Om jag kisar så ser jag framför mig hur jag trippar fram där genom huset, när jag var 2 år, när vi flyttade dit. Jag kan se framför mig hur jag springer runt huset och leker i trädgården. Jag ser hur jag gungar, leker i lektstugan - utvecklas. Jag ser framför mig när jag står och dansar framför spegeln och lyssnar på Spice Girls, hur jag ramlar och slår knäna blåa ute på uppfarten. Jag ser hur jag lär mig cykla, hur jag leker häst genom att sitta på pakethållaren och hålla i ett hopprep som styr styret. Jag ser framför mig hur jag testar att sminka mig första gången. Hur jag leker med mina gosedjur och låtsas att dom är mina barn. Jag ser framför mig hur jag sitter och pysslar vid skrivbordet, alla lekar, alla fantasier. Jag ser framför mig när jag börjar komma in puberteten, hur jag upptäcker min första mens, hur jag börjar smygtitta på program jag inte får se för mamma och pappa. Jag ser framför mig hur jag har mina bäsisar på besök och vi pratar om sex, som vi inte riktigt vet hur det är men någon har en syrra som har veckorevyn som vi tror att vi lär oss allt från. Jag ser framför mig hur jag har mitt första killbesök på rummet, med svettiga händer och nervösa nerver tittar vi på en dålig film och jag kanske får min första kyss. Jag ser framför mig hur vi snor sprit av pappa, hur jag gömmer det i garderoben. Jag ser framför mig när jag kommer hem för sent, och smyger in så att inte mamma och pappa ska vakna. Jag kan se hur jag vaknar med min första bakfylla, hur jag går och spyr upp någon äcklig cider inne på toaletten. Jag ser framför mig när någon kille första gången sov över. Jag ser framför mig alla morgonar innan skolan, hur jag står och gör mig i ordning, översminkad såklart, fixar och donar med håret alldeles för länge. Jag ser hur livet rullar på och att jag till slut står framför spegeln på studentdagen. Hur jag sätter på studentmössan på huvudet och ser en tjej full av förväntan som tittar tillbaka. Jag ser även hur mitt rum ser ut när det är tomt på möbler, när jag har flyttat ut allting och det bara ekar. De tomma väggarna gapar mot mig och jag ser mig om en sista gång innan jag vandrar ut genom dörren för sista gången.
Allt detta har huset jag vuxit upp i skådat. Det har skådat när jag har blivit någon, formats till en alldeles egen individ. Villan i Valbo kommer alltid att vara "hemma" för mig. Även fast jag sitter här, på Sörby i min lilla etta och stormtrivs. Jag saknar huset så att det riktigt gör ont. Jag vet att jag undviker tankarna som rör det. Jag är för rädd att känna, för rädd att sakna. För det är en sådan brutal förändring som har skett och jag är väl medveten om att jag aldrig kommer kunna få igen dagarna i det huset. Den tiden är förbi.
Kommentarer
Trackback