Nu är det dags för mig att börja leva, efter att mentalt ha legat i ide sedan september.

Man kan ju ställa sig frågan vad det är för liv att varje dag, i nästan ett halvår, svära, vara förbannad, frysa, lida och bara gnälla sig igenom varje sekund utomhus. För nej, det är inte ett dugg mysigt med minusgrader, mörker, blöta fötter, stora jackor, tända ljus, mössor och vantar. NEJ NEJ NEJ. Det är inte mysigt någonstans.

Mitt hat mot årstiderna höst och vinter skulle nog i omvandling till energi kunna försörja hela världens el i 10 år. Det enda positiva med detta helvetes mörker är att det framkallar en obeskrivlig lycka varje gång våren börjar göra sig påmind. Jag blir liksom kär på något vis. Överlycklig, fnittrig, förväntansfull. Jag ser ett ljus helt enkelt. Ett ljus i mörkret.

Gud, eller vad det nu är som styr vädret tycks aldrig riktigt ha varit tjenis med mig. Till exempel på min studentdag. 8 grader varmt(?!) och spöregn. HALLÅ? var jag inte värd mer? Det kanske är alla års klagande på vädret som slutligen gjorde sig påmind och straffade mig. Jag är inte den som tjurar länge, men det kommer jag förmodligen att vara bitter över resten av mitt liv.

MEN nu börjar livet. Jag kan börja andas igen. Äntligen!

Här kommer en mycket passande låt som sammanfattar mina känslor för våren.