Som om jag inte har tjatat tillräckligt om det förut, tänkte jag nämna än en gång att tiden går fruktansvärt fort. Varför jag använder ordet frukansvärt är för att jag tycker att det är fruktansvärt, synd och inte roligt alls. Jag hinner inte med att uppfatta allt som sker, jag hinner inte ta vara på tiden. Nu har jag snart läst en termin på Linköpings universitet. Linköping, tänk att jag hamnade här av alla ställen. Nu har jag bott här i över tre månader. Det känns underligt. På ett sätt känns det som att jag nyss flyttade hit, och på ett annat sätt känns det som att jag alltid har bott här. Jag har redan lärt känna sådana fantastiska människor. Här har jag känt mig hemma sedan första dagen, inte tvivlat en sekund på om jag tog rätt beslut som lämnade Gävle. Det känns i hjärtat att det var rätt sak att göra. Idag har jag varit och tittat på ett rum i ett fyra-persons-kollektiv. Det var hur mysigt som helst och de som bodde där var supertrevliga. Så nu hoppas jag på det bästa!