En del saker vet vi bara. Andra saker får vi lära oss. Vissa saker väljer vi att lära oss. Annan vetskap kommer automatiskt. En del saker känner vi. Andra saker tvingar vi oss själva att känna. Känslor. Välmående. Ro. Kan vi påverka dessa abstrakta ting? Kan vi bestämma oss för att må bra?


Lysande vänner, en omsorgsfull familj och en underbar pojkvän. Har jag allt en individ kan önska sig? Ja. Dock tycks jag ha orimligt stora krav på vilken känsla som ska definieras som lycka. Kanske kommer jag aldrig att nå den känslan och den sinnesro jag söker. Jag har för stora krav, för stora förhoppningar. Konsten att må bra är en komplicerad rikedom. Jag analyserar mina känslor alldeles för ingående att jag till slut inte vet hur jag egentligen känner mig. För att citera Melissa Horn ”när jag somnar på natten har jag glömt om jag själv mår bra”. Som i många andra fall har någon annan sagt det bättre tidigare. Vissa morgnar intalar jag mig själv att dagen ska vara bra. Och ofta blir den bra. Jag tror att inställning spelar en betydande roll i vårt mående. Exempelvis, varje morgon det är mulet ute så intalar jag mig själv att det är en dålig dag. Och visst blir hela dagen sämre. Dumt egentligen.

Jag kan inte vara lätt att ha och göra med. Jag lär vara komplicerad och svår att komma åt. Det bör vara möjligt att ändra ett beteende, ett ticks, ett tillfälligt handlande. Men det är inte lätt att ändra något som präglar hela ens personlighet. Hela mentaliteten. Hela mig. Jag lär vara krävande, irriterande och frustrerande att lära känna. Men det är så här jag är. Jag är i alla fall mig själv. Om det nu någon gång har varit viktig. Att vara sig själv är ett av kriterierna som jag uppfyller med bravur. Det må jag säga.

Kanske skriver jag enbart om saker som redan är självklara. Kanske är det onödigt att ens ifrågasätta ting som vi ändå inte kan förändra. Möjligtvis är det så. Jag är den jag är. Jag skulle inte vara den jag är om jag inte var som jag är. Jag vägrar låta mina tankar och känslor kväva mig. Någon, som så länge jag kan minnas har ifrågasatt saker jag funderar över. Varför vara tyst? Eventuellt skulle livet vara enklare om jag inte var en grubblare, jag kommer aldrig att få veta hur det känns att ta livet enkelt. Blir inte livet fasanfullt tråkigt om vi aldrig låter oss själva reflektera och analysera?