En småstad. Någonstans i Sverige. Förmodligen ser alla städer, med liknande invånarantal liknande ut. Ett litet samhälle där alla talar samma dialekt. Samma språk. Delar samma åsikter och alla är tremänning eller syssling med varandra. En skylt med ordet FRISÖR blinkar. Kanske har den alltid blinkat. Varför byter ingen ut lysrören? Denna dag gör solen det lilla samhället rättvist. Staden ser vacker ut. Det är underligt hur intrycket av något påverkas så innerligt av vädret. Hade det varit mulet, grått, ingenmansväder hade jag förmodligen haft viljan att spy på hela småstaden. Men inte idag. Idag är den vacker. Jag går genom innerstaden, som ryms inom några gator strax efter klockan 15 en lördagseftermiddag. De flesta butiker har hunnit stänga. En del är på god väg. Jag skymtar max fem personer under min lilla vandring. Och hoppsan. Här tog city slut. Jag kanske är mer en storstadstjej. Jag tror att jag föredrar  stora städer mer. Kanske eftersom när man, som jag är uppvuxen i en medelstor stad söker jag mig hellre till något större. Vill inte byta ned mig. Men detta lilla samhälle har sin charm, det kan jag inte låta bli att nämna. Den lilla stadens charm.