Tystnad. Silence. Silencio. Vad är det för benämning egentligen? Och är det möjligt att finna i själen, i förståndet, på insidan? Hos mig har detta tillstånd aldrig infunnit sig. Hit når inte tystnaden. Hos mig är det ständigt kaos. Ett virrvarr av känslor, analyseringar samt drömmar. Var föds dessa tankar? Och vem bestämmer vilka individer som ska drabbas hårdast av detta? Hör det tonåren till, eller kommer dessa besvär följa med livet ut? Besvär. Ja. Det är min definition av detta tillstånd. Något som är ett hinder i vardagen definierar jag som ett besvär. Jag pressar in öronpropparna så långt in i öronen jag kan. Ändå finner jag ingen tystnad. Ingen ro. Denna rastlöshet som följer ständig rotlöshet är brutal. Vem har jag varit? Vem är jag? Vem vill jag bli? Funderingarna gör mig utmattad. Helt slut. Det kryper i kroppen så fort jag inte är sysselsatt. X antal tillfällen har andra upplyst mig om att ”bara va”. Att bara vara. Det är något jag inte har fått lära mig. Ingen lärare har talat om det. Det finns ingen litteratur som förklarar hur man går till väga. Ingen instruktionsbok. Tvivlet på att mitt mentala jag ens är möjligt att ”bara va” är enormt. Jag är osäker på att jag kommer kunna lära mig det. Jag är ingen sådan som bara är. Det är inte min grej. Jag måste ständigt sätta hjärnan i arbete. Annars blir det kaos. Och kaos vill ingen ha. Helst inte liksom.