nobody said it was easy
Har varit i Valbo och ätit på Åby pizzeria ikväll. Märklig känsla att vara på en plats där jag varit så många gånger när jag var yngre. Tänk så många gånger vi har ätit där på väg hem från skolan, köpt glass på somrarna, hängt utanför och bara stått och spanat. Åby pizzeria bär verkligen på många minnen. Hela atmosfären doftar ungdom. Livet i Valbo känns verkligen som ett annat liv. Orten som var mitt hem i 19 år. När jag sitter i lägenheten i Linköping känns Valbo-livet så långt bort. Inte bara när det gäller distansen, utan även mentalt.
Jag har gjort några tappra försök med att förklara och redogöra min personliga splittring, utan vidare resultat. Men det är som att halva delen av mig bor kvar i Gävle, medan andra halvan har flyttat till Linköping. Den halvan som har flyttat till Linköping håller nu på och bygger ut en till halva, där livet och människorna i Linköping innefattar.
Att flytta till Linköping är samtidigt det bästa val jag har gjort. Det bästa val jag har gjort för mig själv. För jag kände verkligen att det var dags att göra något på egna ben, gå en egen väg. Jag, som alltid annars har valt andras vägar av ren bekvämlighet. Det var svårt att bo i Gävle, och det är ännu svårare att bo i Linköping. Utmaningar är en häftig grej, och jag ångrar inte en sekund att jag valde denna typ av utmaning.
Så jag består nu av tre halvor. Det är kämpigt, förvirrande och väldigt svårt. Jag vet inte vem jag är, vad som är "hemma", eller vem jag vill vara. Splittrad likt en slicad pizza. Jag kämpar varje dag med att försöka hitta mig själv. Vem har någonsin sagt att det skulle vara enkelt?
Kommentarer
Trackback