Hösten har tågat in. Den jävla hösten. En årstid full av lidande. Vi alla vet vad som väntar. Den än värre vintern. Den vita årstiden med frostiga nätter. Stelfrusna fingrar. Stickande andetag i lungorna. I ett helt attans halvår. Ondska. Om jag är ond på hösten är jag förbannad på vintern. Varför jag inte flyttar? För att jag trivs i Sverige. Jag gillar Sverige. Jag har hela mitt liv här. Det är ingenting man bara kan flytta ifrån. Det är samma sak varje år i september. Temperaturen börjar stegvis minska. Sakta men säkert. Och varje år hoppas jag att det ska ske en mutation med klimatet, evolution. Revolution. Förändring. Mirakel. Någonting om förhindrar att detta helvete till årstid upptågar. Men nej. Säkert, likt att jultomten kommer om julen återuppstår hösten och vintern. Gång på gång. För jag lovar er, att om mitt hat kunde av sin styrka stoppa upp höstens intågande skulle det räcka med energi. Det går inte. Omöjligt. Herr Höst och Fru Vinter är det vidrigaste par jag känner till. Det iskalla paret utan hjärta och värme. Hösten medför depression light, smärta och frustation. Vintern medför kyla, hat och desperation. Det mest frustrerande med denna tid är att det inte finns någon att skylla på. I mycket annat kan man peka ut en viss person som står bakom stolligheterna. Men inte med hösten och vintern. De bara är. Idiotiska årstider. Jag hatar er båda två. Ursäkta språket.