Att sakna. Verbet som jag känner till allt för väl. Vi är alldeles för nära varandra, allt för ofta. Jag saknar tider som har passerat, stunder som inte kommer igen, känslor som tillhör det förgångna. Vårar och somrar som inte går att uppleva en gång till. Moment i livet som innefattar personligheter som inte längre existerar. Datum som aldrig igen kommer att inträffa. Sådant som tillhör då, och inte finns nu. Det var då, och nu är nu. Det är just det som gör mig besviken. Att veta att vissa saker faktiskt inte går att uppleva igen, det är inte gångbart, inte möjligt. Sprudlade känslor från förut som jag vet med all säkerhet att det inte kommer igen. Det är med viss tragik jag inser, att vissa saker är man bara med om en gång i livet. Och det gäller att ta vara på varenda sekund.