Förut kunde jag skriva även fast jag inte hade något att säga. Nu känns det som att jag inte har något att komma med längre. Jag saknar det.

Det där med att tro på sig själv. En självklarhet för vissa, en omöjlighet för andra. Något man kan träna sig till för en del, något man aldrig kommer att få känna på för somliga. Var finns styrkan att försöka? Hur är det möjligt att lära sig något när man inte ens tror att man kan lära sig det? Och hur kan det ena dagen kännas lätt som en plätt, för att dagen efter vara som att lyfta ett ton?

Jag antar att det är som med allt annat. Upp och ned. Ned och upp. När tvivlet är som starkast och orken att försöka är lika med 0 är det svårt att inte tappa hoppet. Kanske är det vinterns mörker som fortfarande sitter i. Kanske är det något annat. Kanske handlar det om att jag inte längre skriver så ofta. Skriva, som så länge jag kan minnas har varit min terapi finns inte längre med mig dagligen. Jag vet inte varför. Tid har jag egentligen.

Att alltid veta var jag står och var jag ska är min största fiende. Ovissheten hotar hela mitt välbefinnande och jag har svårt att koppla av. Jag tror att det hela handlar om att jag behöver värme. Jag behöver solens styrka. Det var länge sedan nu. Så kom igen solen, ge mig lite energi att försöka.