Har en underlig känsla som speglar att jag gick och la mig igår när jag var 16 och vaknade idag när jag är 21. Det känns som att åren där emellan bara har sprungit iväg. Och ändå har jag hunnit med så mycket - gått ut högstadiet, tagit mig igenom tre år på John Bauergymnasiet, en fantastisk tid på barskolan i Magaluf, arbetat ett år i Gävle, flyttat till en helt ny stad, studerat på universitet två terminer och nu senast jobbat en sommar här i Linköping. Det känns som att det var igår när jag satt och sjöng "sommartider" på bussen påväg från någon fest i Forsbacka med alla andra könsmogna tonåringar - med en sjunolla skogsbär i handen, brösten upptryckta under hakan och alldeles för mycket proffsspray i håret. Vissa stunder känns mitt mentala jag precis som det gjorde då, medan andra stunder känns det som att det var i ett helt annat liv och som att jag är en annan person nu. Vissa saker består, känslorna och tankarna, som jag när jag var 16 trodde skulle vara så mycket mer lätthanterligare när jag var 21 har visat sig vara precis lika svårtydiga idag. Fem år mellan 16 och 21 är förmodligen de mest händelserika och utvecklande åren i en människas liv. Det kan jag såklart inte veta, men det är ju ändå den period då det sker mest betydelsefulla saker som formar den första tiden som vuxen. För vuxen är jag nu, tror jag. Jag har egen inkomst (okej, mest från CSN eftersom jag pluggar), jag betalar mina räkningar, lagar min egen mat, har matlådor i frysen och klarar mig faktiskt helt på min egen hand. Jag är fortfarande förvirrad, har inte på långa vägar hittat mig själv men känner att det inte är någon brådska med det. Har alltid varit en tjej som föredrar jakten, och jag antar att det gäller även med jakten på att hitta sitt jag. Nu väntar 1,5 år i Stockholm med en utbildning som kommer att forma mig till offset-tryckare. Vem jag är som person om 1,5 år kan ingen veta, men jag är ganska säker på att det kommer att bli något bra av mig. Jag oroar mig för mycket men faktiskt inte framtiden. Så länge jag vet att jag utvecklas varje dag så känner jag mig lugn och inte det minsta orolig. Är bara rädd för att fastna i något och bara stå och trampa. Träffar på alldeles för många sådana personer om dagarna och det får mig att bara bli mer taggad på att trampa vidare och utvecklas. Så.. nu trampar jag vidare mot Stockholm - ny skola, ny bostad och förhoppningsvis mer kunskap.