Här händer det inte mycket. Det händer desto mer i det verkliga livet. Det jobbas, det lagas storkok, det oroas, det mailas och rings viktiga samtal, det tänks, det flirtas, det snålas, det tittas mängder av Grey's-avsnitt, det sovs inte så mycket, det planeras, det skrivs kontrakt, det dröms - det levs helt enkelt.

Sommaren rinner genom mina fingrar. Värmen tinar upp det kalla. Solen läker vinterns djupa sår. Dagarna flyter på, jag har snart kommit halvvägs i mitt sommarvik. Jag saknar mina Gävle-vänner, jag saknar mina Linköping-vänner som inte befinner sig här, jag saknar den ansvarslösa barndomen, somrar som bestod av gröna gräsmattor och trädkojor. Det är andra tider nu, nu har man ansvar över andra människors liv som innefattar dess medicinering, katetrar och ekonomi. Jag trivs med mitt arbete men jag tror bestämt att detta är sista sommaren jag arbetar inom detta yrke. Jag kan helt enkelt inte hantera den typen av ansvar, jag kan inte hantera min oro - utan blir istället helt utmattad. Min lediga tid går åt till att gå igenom och älta allt jag gjorde under mitt senaste arbetspass med rädslan för att ha gjort ett misstag. Ett misstag som faktiskt, helt ärligt, på riktigt - kan skada någon eller kosta någon livet. Nästa sommar vill jag arbeta med döda ting, saker som möjligtvis går sönder om man tappar dem men inte nödvändigtvis behöver känna smärta av det.

Jo, livet rullar på bra nu. Allt fungerar och den 13 augusti flyttar jag och mina möbler ifrån Rekrytgatan i Linköping. Jag kommer då att befinna mig i Gävle för en period och den 4 september får jag tillträde till min lilla studentlägenhet i Flemingsberg, Stockholm. Samtidigt som jag verkligen ser fram emot flytten till Stockholm och utbildningen jag ska gå så tar det emot att lämna Linköping. Jag och Linköping har ju varit förälskade sedan dag 1 och jag önskar så att utbildningen jag ska gå fanns här. Men nu är det alltså snart dags att testa på något nytt ännu en gång, och det är väl ändå det livet går ut på? Mitt livs mening är i alla fall det.