"Säsongerna skiftar och jag med dom
nyss var jag sprucken i varje söm
Nu är jag hel så vitt jag vet
sådär håller det på och kallas livet"

Denna vers från en utav Markus Krunegårds texter får inleda detta ogenomtänka inlägg. Vet inte vad jag vill ha sagt, osäker på om jag ens har något att berätta. Jag börjar skriva nu, så får vi se var det leder. Känner att de inledande textraderna passar sig ganska bra idag. Jag kommer ofta på mig själv att gå omkring och längta till, drömma om och vänta på att livet ska börja. Som att det är något man utbildar sig till, något man flyttar till, något man förbereder sig inför. Så slår det mig - jag är ju mitt i det. Kvalificerar mig väl dock inte riktigt in i Reinfeldts uttalande "etniska svenskar mitt i livet", tror mer att han syftade på medelålders och dessutom har jag ingen lust med att definiera mig som "etnisk" svensk. Vet inte riktigt vad den benämningen menar - vi är ju alla invandrare liksom, så tänker jag men där kan man ju tänka olika. Uppenbarligen. Däremot så kan jag väl påstå att jag är mitt i mitt eget liv, det är förmodligen denna tid jag kommer att komma ihåg som mest när jag ligger där på något snålt äldreboende och knaprar sobril om sisådär 70 år. Låt den dagen aldrig komma. Låt mig leva ett långt och friskt liv. Låt mig aldrig tvingas äta förkokt potatis och levergryta.

Ja, ni ser hur det kan gå. Nu hamnade vi här. Tillbaka till jobbet. Och jag som så gärna ville tänka på något annat än jobb, nu när jag är ledig. Men som mamma säger; "det är så det är att vara vuxen". Tack och godnatt.