I can't take it any longer, I can taste my spirit hunger.

Denna text är tillägnad en specifik grupp av individer. Är du bitter, kroniskt förbannad och missnöjd med din livssituation? Arbetar du inom äldrevården och har gjort det sedan 100 år tillbaka? Går du till din arbetsplats varje dag med inställningen med att dagen ska vara pest och pina? Är din målsättning varje dag att klaga, pressa ned stämningen till botten och vara negativ till precis allt som föreslås? Grattis, då tillhör du gruppen jag syftar på. Denna folkgrupp lyckas nämligen trycka på vissa knappar hos mig som gör mig uppriven, förundrad och helt mållös.


Jag har arbetat på två arbetsplatser inom äldreomsorgen. På dessa arbetsplatser har jag som nyanställd timvikarie blivit bemött på mycket skilda vis. En del personal har tagit emot mig med öppna armar, välkomnat mig med ljus i ögonen och visat mig värme och engagemang på ett bedårande sätt. Stor stjärna i boken till er. Sedan har vi de andra, de som inte har lyft blicken från sin matlåda när jag har klivit in i personalrummet, de som mumlar ett nedstämt ”hej” ned i skvallertidningen när jag försöker hälsa glatt och de som har fått hängande kinder för att det var så länge sedan de log senast. Förmodligen finns denna kategori av människor på alla arbetsplatser, man jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter. Som nyanställd timvikarie är det inte enkelt att hantera detta. Med tre pass av introduktion där 2 av 3 handledare inte har visat en minsta gnutta av engagemang är det svårt att lära sig något. Sedan det här med att tre pass introduktion inte är tillräckligt är en annan femma, det tar vi en annan gång (kämpar för att hålla mig till ämnet).  Jag vet att jag talar för många vikarier när jag säger att det är förfärligt att vara ny på jobbet inom en bransch som äldreomsorgen. Det är mycket arbetsuppgifter som ska utföras på mycket kort tid, det är påfrestande för både kropp och själ och kanske den största bidragande faktorn är att det är ont om personal. Det sistnämnda brukar vara det vanligaste genomgående temat hos den ordinarie personalens klagosång. ”Det är för lite personal” har jag fått höra från de bittraste av de bittra. Ja, det är ont om personal. Men.. varför inte bemöta den nya personalen på ett moget och trevligt sätt? Varför inte göra det bästa av situationen och lära upp de nya vikarierna hur de ska gå tillväga för att underlätta arbetet för just dig? Vi kan dela på arbetsuppgifterna istället för att du ska resonera ”det blir bättre om jag gör det själv, eller ja, det går i alla fall snabbare”.


Jag visste att det inte skulle vara lätt att komma fram till någon slags mening med denna text. Kort sagt är i alla fall att jag är trött på att bli bemött med en negativ inställning och sura miner. Jag är fruktansvärt less på att behöva svansa efter en bitter ordinarie personal som inte vill något hellre än att gå hem. Jag är trött på att känna mig i vägen på min egen arbetsplats. Jag vill inte behöva känna oro inför varje arbetspass med rädsla över vem jag ska arbeta med. Det tar alltför mycket energi från själva arbetet. Energi som jag hellre hade lagt på vårdtagarna. Någon måste ju ägna dem lite energi och glädje också, eftersom många av personalen har fullt upp med att stå och diskutera i timmar med sina kollegor om hur dåligt allting fungerar.


Men som tidigsre nämnt, stor stjärna i boken till er andra. Det finns så många eldsjälar som brinner för att hjälpa andra. Ni som ser det fina med att arbeta inom denna fantastiska bransch, ni som kämpar och sliter varje dag med syftet att göra något gott för andra individer. Ni är min förebild, det är er jag ser upp till.


Kommentarer
Skrivet av: Venna

Gud va bra skrivet Jennifer!!!! Verkligen så jag känner nu!! Så

Less så jag kan spy!! Önskar jag hade sagt det lika bra som

Dig! Du är också en stjärna (;

2012-04-08 @ 09:04:08

Här kommenterar du inlägget:

Namn:
Kom ihåg mig?

Bloggadress:


Kommentar:


Trackback