Det skrivs inte så mycket nu. Jag är helt enkelt alltför upptagen med att söka efter ord som kan beskriva hur jag känner när jag ser att bladen på björkarna har exploderat, i den vackraste gröna nyansen av dem alla. Varje år blir jag lika förvånad. Det kom en vår ändå. Ljuset väntade efter mörkret. Hopplösheten som har tyngt mig sedan slutet av september har nu helt lösts upp. Det krävs i vanliga fall mycket för att framkalla ett lyckorus hos mig. Nu krävs det bara en blick mot trädkronorna med den blåa bakgrunden. Jag lever. Och jag ler.