Dagens reportage om Attendos äldreboende i Solna i DN STHLM är en sak som får mig att reagera starkt. Låt oss bortse från vilket företag som bedriver äldreboendet, jag anser att det inte är relevant i denna debatt. Jag får känslan av att man gärna kastar lite extra smuts på de privata vårdföretagen, självklart pådrevs detta i och med fjolårets uppmärksammande av Caremas skandal. Jag tror inte att problemen enbart förekommer hos de privata vårdföretagen, eftersom det kan vara samma typ av individer som arbetar inom både de kommunala och de privata verksamheterna. Det är heller inte ovanligt att personal tidigare har arbetat inom kommunen och sedan arbetat på ett privat vårdföretag eller vice versa. I vissa fall kan till och med samma personal ha timanställning på både privata och kommunala vårdverksamheter samtidigt.

Det är ingen nyhet att äldreomsorgen är ett stressigt och påfrestande yrke. Jag råkar ha erfarenhet av detta då jag har arbetat inom både hemtjänst och på äldreboende. Hemtjänsten var stressigt på ett sätt då klockan och sekunderna spelade en stor roll. Som personal inom hemtjänsten har du ett schema som du följer, där det står X antal minuter som du ska spendera hos diverse vårdtagare. På ett pass på fem timmar kan du ha runt 13 besök. Ett kvällsärende på 20 minuter kan se ut på följande sätt: plinga på dörren hos vårdtagare, låsa upp dörren, checka in med dosan som registrerar besöket, kolla klockan så att du vet när du påbörjade besöket, värma en portion mat, vårdtagaren ska få i sig maten (och förhoppningsvis inte märka av personalens stressade blick på klockan), vandra på skakiga ben in till badrummet, byta om till nattskjorta, titta på klockan medan vårdtagare borstar sina tänder, byta inkontinensskydd, nedre hygien, av med stödstrumporna, medicin ska sväljas och sedan vandra till sängen för läggdags, hålla vårdtagare i handen och titta djupt in i de grådaskiga ögonen och säga godnatt, checka ut med dosan och skynda vidare. Och fan också, nu drog du över på tiden, nu ligger du 15 minuter efter på schemat. Vilken av de andra själarna på ditt schema ska du behöva dra tid ifrån ikväll?

På äldreboenden är man inte lika beroende av minuterna, då man som personal har relativt stor möjlighet att planera tiden själv förutom de fasta tiderna som är måltider och medicin. På det boendet som jag arbetade på var vi två personal på tio vårdtagare. Diverse hjälpmedel som lift, rullatorer, draglakan är en viktig del av arbetet, speciellt när man ibland tvingas arbeta ensam när den andra personalen kanske måste duscha en annan vårdtagare etc. Som personal känner du dig ofta otillräcklig, du kanske befinner dig inne hos vårdtagare X och en annan vårdtagare larmar och du svarar att denne får vänta med att gå på toaletten, samtidigt går golvlarmet hos en tredje vårdtagare och du blir genast orolig att denne har ramlat ur sängen. Här måste du prioritera, vem ska jag hjälpa först?

Jag tänker inte påstå att det är ett enkelt arbete, för det är det inte varken fysiskt eller psykiskt. Det är inte en lätt uppgift att få en 80kilos tung vårdtagare att följa med i badrummet för att byta blöja om vårdtagaren i fråga vägrar. Personer med demenssjukdom kan vara aggressiva och i vissa fall även våldsamma och det kan vara riktigt obehagligt att vara ensam med en vårdtagare som lider av detta. Men nej, det är inte personalen det är mest synd om i detta elände. Vi måste bli bättre på att tänka oss in i vårdtagarens verklighet, en verklighet av sinnesförvirring där du kastas mellan att vara 5 och 88 år på bara några sekunder. När du inte kan begripa varför en vilt främmande person försöker att få av dig tröjan och när du inte känner dig hemma någonstans. Det är inte personalen det är synd om för faktum är att jag ju ändå valt att arbeta inom äldrevården. Och eftersom att jag har gjort ett eget val har jag ingen som helst rättighet att utföra ett dåligt arbete. Dessutom så får jag ju för guds skull betalt! Det finns inte på kartan att jag skulle låta någon gå en hel dag utan att byta blöja, eller lägga någon för natten i sängkläder som är fulla med avföring. Min första tanke var att ”vanvården” som tyvärr kan förekomma på äldreboenden inte ligger hos verksamhetscheferna eller högre makter. Efter närmare eftertanke så har jag ändrat mig och resonerar att jo, det gör är nog så. Jag anser att den som har anställt personalen har ett ansvar att se till att den anställda sköter sina arbetsuppgifter. Om den anställde inte klarar av sina arbetsuppgifter gång på gång så tycker jag att en uppsägning är självklar. Då har personen i fråga ingenting där att göra. Här finns dock ett problem, den som har anställt personalen tillbringar ingen större tid ute på golvet så att säga. Chefen har inte tid och möjlighet att hela tiden stå i ett hörn och iaktta hur personalen sköter sig. Här ligger alltså ansvaret på den resterande personalen, att rapportera brister i omsorgen och arbetsuppgifterna. Och det är självklart inget lätt ansvar, vem vill tjalla på sina kollegor? Här måste vi bli bättre, för att skapa en bättre och mer kvalitetsfylld äldreomsorg.

Okej, så då har vi kommit fram till att ansvaret för att arbetsuppgifterna sköts ligger hos både personal och chefer. Detta är resultatet av människors rädsla för att byta yrke. Så här blir det när personer går till arbetet varje dag med tunga steg för att de egentligen vill göra något annat. Detta är vad som sker när individer vantrivs på sin arbetsplats så grovt att de inte har någon som helst vilja och energi till att sköta sina arbetsuppgifter. Jag är samtidigt väl medveten om hur det ser ut på arbetsmarknaden, och jag kan känna viss förståelse för att personer inte vågar säga upp sig på en arbetsplats där de kanske har arbetat i 25 år. Jag uppmanar i alla fall dessa att göra ett försök, för allas skull. Och ja, det behövs mer resurser liksom i de flesta yrken men just nu är det såhär verkligheten ser ut och då måste vi hjälpas åt och göra det bästa av situationen.

Till de vårdtagare och anhöriga som har blivit lidande av att personer inte vågar byta arbete vill jag bara säga att jag beklagar det så mycket. Jag önskar att jag hade varit anställd på de arbetsplatser ni bor eller har placerat Era nära och kära. Detta är inte acceptabelt.