Det svider om kinderna när den iskalla vinden piskar mitt ansikte. Reflexmässigt blinkar jag med korta mellanrum för att skydda mina ögon från de små, vassa snöflingorna. Den fallande snön känns som spikar när den färdas av de hårda vindarna. Min kropp tycks dra åt sig både vind och snö. Jag har lång väg hem. Blundar en stund. Måste kämpa för att föreställa mig det jag vill se bakom mina ögonlock. Jag vet hur våren doftar, jag kan nästan känna den om jag anstränger mig tillräckligt. Jag blundar lite hårdare. Tänker mig gående samma väg en eftermiddag i maj. Då grönskan och ljuset tillsammans bildar de vackraste nyanserna av grönt. Dofter och ögonblick som framkallar lyckorus och entusiasm. Det var länge sedan jag kände våren. Jag öppnar ögonen. Förvånas över min besvikelse. Januari. Några månader kvar. Håll ut.