2013-04-17-20:09:00
Hälften av dom som kämpar, går under
Jag var 15 år. Han stod där framme på scenen på Allsång på skansen och sjöng "vad vet du om att inte vilja vakna längre?" Jag tänkte "eeeeh, ja det vet jag väl". Jag visste inte. Jag hade ingen aning. Och han sjöng "vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den?" Jag var säker på att jag visste vad kärlek var. Jag visste allt.
Året därpå stod jag återigen där och lyssnade på när han sjöng "var är duuuu ikväll?" och jag antar att jag drömde mig bort och tänkte på någon alldeles speciell.
Några år senare sjöng han "vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion när du går sönder inuti, så som jag gjorde det" och jag vill minnas att jag var ledsen på någon som hade gjort mig illa. Så krossat som ett tonårshjärta kan bli. Ja, det nog gör lika ont oavsett. Den känslan tror jag inte har någon ålder.
Jag är inte 15 år längre, jag vet inte mycket mer om livet nu, men det jag vet är att Håkan Hellström har funnits med mig hela min ungdom. Han har gjort starka intryck och fått mig att förstå vad musik kan ge. Han har satt ord på de obeskrivliga känslorna som kan rymmas i en tonårskropp. Varje år vid den här tiden har han återuppstått i mina hörlurar. Håkan är vår för mig. Han är vår och solsken och sprudlande känslor.
Och nu har han återkommit. Denna gång med ett nytt album. Han sjunger "hälften av dom som kämpar går under, hälften av dom som älskar exploderar" och jag lever mig in i de orden. Jag känner att de går rakt in i hjärtat. Och jag ler. Och jag är tacksam över vad musik kan göra med mig. Fantastiskt. Tack Håkan.
Året därpå stod jag återigen där och lyssnade på när han sjöng "var är duuuu ikväll?" och jag antar att jag drömde mig bort och tänkte på någon alldeles speciell.
Några år senare sjöng han "vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion när du går sönder inuti, så som jag gjorde det" och jag vill minnas att jag var ledsen på någon som hade gjort mig illa. Så krossat som ett tonårshjärta kan bli. Ja, det nog gör lika ont oavsett. Den känslan tror jag inte har någon ålder.
Jag är inte 15 år längre, jag vet inte mycket mer om livet nu, men det jag vet är att Håkan Hellström har funnits med mig hela min ungdom. Han har gjort starka intryck och fått mig att förstå vad musik kan ge. Han har satt ord på de obeskrivliga känslorna som kan rymmas i en tonårskropp. Varje år vid den här tiden har han återuppstått i mina hörlurar. Håkan är vår för mig. Han är vår och solsken och sprudlande känslor.
Och nu har han återkommit. Denna gång med ett nytt album. Han sjunger "hälften av dom som kämpar går under, hälften av dom som älskar exploderar" och jag lever mig in i de orden. Jag känner att de går rakt in i hjärtat. Och jag ler. Och jag är tacksam över vad musik kan göra med mig. Fantastiskt. Tack Håkan.
2013-02-17-17:30:53
"en dag står vi över februari du och jag"
En söndag i februari - mulet och slask. Kan det bli tråkigare?
Längtar bort.
Längtar bort.
2013-01-17-21:14:32
Vad ska man göra enda fram till maj?
Det svider om kinderna när den iskalla vinden piskar mitt ansikte. Reflexmässigt blinkar jag med korta mellanrum för att skydda mina ögon från de små, vassa snöflingorna. Den fallande snön känns som spikar när den färdas av de hårda vindarna. Min kropp tycks dra åt sig både vind och snö. Jag har lång väg hem. Blundar en stund. Måste kämpa för att föreställa mig det jag vill se bakom mina ögonlock. Jag vet hur våren doftar, jag kan nästan känna den om jag anstränger mig tillräckligt. Jag blundar lite hårdare. Tänker mig gående samma väg en eftermiddag i maj. Då grönskan och ljuset tillsammans bildar de vackraste nyanserna av grönt. Dofter och ögonblick som framkallar lyckorus och entusiasm. Det var länge sedan jag kände våren. Jag öppnar ögonen. Förvånas över min besvikelse. Januari. Några månader kvar. Håll ut.
2013-01-01-16:36:00
"So many stories of where I've been and how I got to where I am"
2012 var året då jag kammade hem 60 högskolepoäng vid Linköpings universitet, slet som ett djur på jobbet under sommaren, bestämde riktning på mina studier, antogs till en utbildning i grafisk produktion, flyttade till Stockholm, lärde känna ännu fler vackra själar. 2012 var året då jag tappade bort mig själv för att sedan få leta reda på de trasiga delarna och försöka pussla ihop dem igen. Samtidigt som 2012 har varit ett fantastiskt år, har det också varit ett av de allra tyngsta. Verkligheten slog till, nockade mig i pannan och överrumplade mig och tvingade mig stå helt blottad inför mig själv. Bara jag och sanningen. Jag har detta år insett att man inte behöver gå runt och vara så jävla lycklig hela tiden, för till slut blir man tvingad att deala med det svåra. Möta sanningen. Möta verkligheten.
Jag har även lärt mig att om man tar för givet att sjävkänslan och självförtroendet är under kontroll så börjar dessa styrkor till slut fallera för att knappt existera tillslut. Sin egen självkänsla är något man måste vara rädd om och ständigt mata med nya krafter. Priset man får betala för att man har slarvat med sig själv är att laga det igen. Göra om och göra rätt.
Tankar och minnen som smärtar att tänka på innebär bara att de behöver bearbetas mer. Not completed liksom. Och när man länge går och undviker dessa tankar så växer de bara mer och mer. Det är lite som ränta på lån tänker jag - ju längre man väntar med att betala tillbaka det, destå mer blir det att betala. Och detta år har jag fått betala en himla massa ränta.
2012 var året då jag insåg att jag och alkohol aldrig kommer att kunna ha en "normal" relation. Vi kommer aldrig att dra jämnt, vi kommer alltid att ha svårt för varandra. Vi kommer aldrig att kunna umgås och låstas som att det regnar, vi kommer aldrig att acceptera varandras brister. Vi gillar inte varandra.
2013 kommer förmodligen att innehålla saker som jag inte ens kan föreställa mig. Jag kommer att skratta, jag kommer att träffa fantastiska människor, jag kommer skapa roliga minnen, jag kommer att examineras i grafisk produktion, jag kommer att börja jobba, jag kommer att få kämpa, jag kommer att bli beskviken och jag kommer att göra mitt bästa i alla lägen. Jag tänker göra detta år till ett kanonår, jag tänker ta makten över mig själv. Jag kommer att tro på att jag kan, och mer spontant göra det som faller mig in. Jag är redo för 2013. Nu kör vi!
Gott nytt år!
2012-09-25-13:08:23
Inte okej någonstans
Dagens reportage om Attendos äldreboende i Solna i DN STHLM är en sak som får mig att reagera starkt. Låt oss bortse från vilket företag som bedriver äldreboendet, jag anser att det inte är relevant i denna debatt. Jag får känslan av att man gärna kastar lite extra smuts på de privata vårdföretagen, självklart pådrevs detta i och med fjolårets uppmärksammande av Caremas skandal. Jag tror inte att problemen enbart förekommer hos de privata vårdföretagen, eftersom det kan vara samma typ av individer som arbetar inom både de kommunala och de privata verksamheterna. Det är heller inte ovanligt att personal tidigare har arbetat inom kommunen och sedan arbetat på ett privat vårdföretag eller vice versa. I vissa fall kan till och med samma personal ha timanställning på både privata och kommunala vårdverksamheter samtidigt.
Det är ingen nyhet att äldreomsorgen är ett stressigt och påfrestande yrke. Jag råkar ha erfarenhet av detta då jag har arbetat inom både hemtjänst och på äldreboende. Hemtjänsten var stressigt på ett sätt då klockan och sekunderna spelade en stor roll. Som personal inom hemtjänsten har du ett schema som du följer, där det står X antal minuter som du ska spendera hos diverse vårdtagare. På ett pass på fem timmar kan du ha runt 13 besök. Ett kvällsärende på 20 minuter kan se ut på följande sätt: plinga på dörren hos vårdtagare, låsa upp dörren, checka in med dosan som registrerar besöket, kolla klockan så att du vet när du påbörjade besöket, värma en portion mat, vårdtagaren ska få i sig maten (och förhoppningsvis inte märka av personalens stressade blick på klockan), vandra på skakiga ben in till badrummet, byta om till nattskjorta, titta på klockan medan vårdtagare borstar sina tänder, byta inkontinensskydd, nedre hygien, av med stödstrumporna, medicin ska sväljas och sedan vandra till sängen för läggdags, hålla vårdtagare i handen och titta djupt in i de grådaskiga ögonen och säga godnatt, checka ut med dosan och skynda vidare. Och fan också, nu drog du över på tiden, nu ligger du 15 minuter efter på schemat. Vilken av de andra själarna på ditt schema ska du behöva dra tid ifrån ikväll?
På äldreboenden är man inte lika beroende av minuterna, då man som personal har relativt stor möjlighet att planera tiden själv förutom de fasta tiderna som är måltider och medicin. På det boendet som jag arbetade på var vi två personal på tio vårdtagare. Diverse hjälpmedel som lift, rullatorer, draglakan är en viktig del av arbetet, speciellt när man ibland tvingas arbeta ensam när den andra personalen kanske måste duscha en annan vårdtagare etc. Som personal känner du dig ofta otillräcklig, du kanske befinner dig inne hos vårdtagare X och en annan vårdtagare larmar och du svarar att denne får vänta med att gå på toaletten, samtidigt går golvlarmet hos en tredje vårdtagare och du blir genast orolig att denne har ramlat ur sängen. Här måste du prioritera, vem ska jag hjälpa först?
Jag tänker inte påstå att det är ett enkelt arbete, för det är det inte varken fysiskt eller psykiskt. Det är inte en lätt uppgift att få en 80kilos tung vårdtagare att följa med i badrummet för att byta blöja om vårdtagaren i fråga vägrar. Personer med demenssjukdom kan vara aggressiva och i vissa fall även våldsamma och det kan vara riktigt obehagligt att vara ensam med en vårdtagare som lider av detta. Men nej, det är inte personalen det är mest synd om i detta elände. Vi måste bli bättre på att tänka oss in i vårdtagarens verklighet, en verklighet av sinnesförvirring där du kastas mellan att vara 5 och 88 år på bara några sekunder. När du inte kan begripa varför en vilt främmande person försöker att få av dig tröjan och när du inte känner dig hemma någonstans. Det är inte personalen det är synd om för faktum är att jag ju ändå valt att arbeta inom äldrevården. Och eftersom att jag har gjort ett eget val har jag ingen som helst rättighet att utföra ett dåligt arbete. Dessutom så får jag ju för guds skull betalt! Det finns inte på kartan att jag skulle låta någon gå en hel dag utan att byta blöja, eller lägga någon för natten i sängkläder som är fulla med avföring. Min första tanke var att ”vanvården” som tyvärr kan förekomma på äldreboenden inte ligger hos verksamhetscheferna eller högre makter. Efter närmare eftertanke så har jag ändrat mig och resonerar att jo, det gör är nog så. Jag anser att den som har anställt personalen har ett ansvar att se till att den anställda sköter sina arbetsuppgifter. Om den anställde inte klarar av sina arbetsuppgifter gång på gång så tycker jag att en uppsägning är självklar. Då har personen i fråga ingenting där att göra. Här finns dock ett problem, den som har anställt personalen tillbringar ingen större tid ute på golvet så att säga. Chefen har inte tid och möjlighet att hela tiden stå i ett hörn och iaktta hur personalen sköter sig. Här ligger alltså ansvaret på den resterande personalen, att rapportera brister i omsorgen och arbetsuppgifterna. Och det är självklart inget lätt ansvar, vem vill tjalla på sina kollegor? Här måste vi bli bättre, för att skapa en bättre och mer kvalitetsfylld äldreomsorg.
Okej, så då har vi kommit fram till att ansvaret för att arbetsuppgifterna sköts ligger hos både personal och chefer. Detta är resultatet av människors rädsla för att byta yrke. Så här blir det när personer går till arbetet varje dag med tunga steg för att de egentligen vill göra något annat. Detta är vad som sker när individer vantrivs på sin arbetsplats så grovt att de inte har någon som helst vilja och energi till att sköta sina arbetsuppgifter. Jag är samtidigt väl medveten om hur det ser ut på arbetsmarknaden, och jag kan känna viss förståelse för att personer inte vågar säga upp sig på en arbetsplats där de kanske har arbetat i 25 år. Jag uppmanar i alla fall dessa att göra ett försök, för allas skull. Och ja, det behövs mer resurser liksom i de flesta yrken men just nu är det såhär verkligheten ser ut och då måste vi hjälpas åt och göra det bästa av situationen.
Till de vårdtagare och anhöriga som har blivit lidande av att personer inte vågar byta arbete vill jag bara säga att jag beklagar det så mycket. Jag önskar att jag hade varit anställd på de arbetsplatser ni bor eller har placerat Era nära och kära. Detta är inte acceptabelt.
Det är ingen nyhet att äldreomsorgen är ett stressigt och påfrestande yrke. Jag råkar ha erfarenhet av detta då jag har arbetat inom både hemtjänst och på äldreboende. Hemtjänsten var stressigt på ett sätt då klockan och sekunderna spelade en stor roll. Som personal inom hemtjänsten har du ett schema som du följer, där det står X antal minuter som du ska spendera hos diverse vårdtagare. På ett pass på fem timmar kan du ha runt 13 besök. Ett kvällsärende på 20 minuter kan se ut på följande sätt: plinga på dörren hos vårdtagare, låsa upp dörren, checka in med dosan som registrerar besöket, kolla klockan så att du vet när du påbörjade besöket, värma en portion mat, vårdtagaren ska få i sig maten (och förhoppningsvis inte märka av personalens stressade blick på klockan), vandra på skakiga ben in till badrummet, byta om till nattskjorta, titta på klockan medan vårdtagare borstar sina tänder, byta inkontinensskydd, nedre hygien, av med stödstrumporna, medicin ska sväljas och sedan vandra till sängen för läggdags, hålla vårdtagare i handen och titta djupt in i de grådaskiga ögonen och säga godnatt, checka ut med dosan och skynda vidare. Och fan också, nu drog du över på tiden, nu ligger du 15 minuter efter på schemat. Vilken av de andra själarna på ditt schema ska du behöva dra tid ifrån ikväll?
På äldreboenden är man inte lika beroende av minuterna, då man som personal har relativt stor möjlighet att planera tiden själv förutom de fasta tiderna som är måltider och medicin. På det boendet som jag arbetade på var vi två personal på tio vårdtagare. Diverse hjälpmedel som lift, rullatorer, draglakan är en viktig del av arbetet, speciellt när man ibland tvingas arbeta ensam när den andra personalen kanske måste duscha en annan vårdtagare etc. Som personal känner du dig ofta otillräcklig, du kanske befinner dig inne hos vårdtagare X och en annan vårdtagare larmar och du svarar att denne får vänta med att gå på toaletten, samtidigt går golvlarmet hos en tredje vårdtagare och du blir genast orolig att denne har ramlat ur sängen. Här måste du prioritera, vem ska jag hjälpa först?
Jag tänker inte påstå att det är ett enkelt arbete, för det är det inte varken fysiskt eller psykiskt. Det är inte en lätt uppgift att få en 80kilos tung vårdtagare att följa med i badrummet för att byta blöja om vårdtagaren i fråga vägrar. Personer med demenssjukdom kan vara aggressiva och i vissa fall även våldsamma och det kan vara riktigt obehagligt att vara ensam med en vårdtagare som lider av detta. Men nej, det är inte personalen det är mest synd om i detta elände. Vi måste bli bättre på att tänka oss in i vårdtagarens verklighet, en verklighet av sinnesförvirring där du kastas mellan att vara 5 och 88 år på bara några sekunder. När du inte kan begripa varför en vilt främmande person försöker att få av dig tröjan och när du inte känner dig hemma någonstans. Det är inte personalen det är synd om för faktum är att jag ju ändå valt att arbeta inom äldrevården. Och eftersom att jag har gjort ett eget val har jag ingen som helst rättighet att utföra ett dåligt arbete. Dessutom så får jag ju för guds skull betalt! Det finns inte på kartan att jag skulle låta någon gå en hel dag utan att byta blöja, eller lägga någon för natten i sängkläder som är fulla med avföring. Min första tanke var att ”vanvården” som tyvärr kan förekomma på äldreboenden inte ligger hos verksamhetscheferna eller högre makter. Efter närmare eftertanke så har jag ändrat mig och resonerar att jo, det gör är nog så. Jag anser att den som har anställt personalen har ett ansvar att se till att den anställda sköter sina arbetsuppgifter. Om den anställde inte klarar av sina arbetsuppgifter gång på gång så tycker jag att en uppsägning är självklar. Då har personen i fråga ingenting där att göra. Här finns dock ett problem, den som har anställt personalen tillbringar ingen större tid ute på golvet så att säga. Chefen har inte tid och möjlighet att hela tiden stå i ett hörn och iaktta hur personalen sköter sig. Här ligger alltså ansvaret på den resterande personalen, att rapportera brister i omsorgen och arbetsuppgifterna. Och det är självklart inget lätt ansvar, vem vill tjalla på sina kollegor? Här måste vi bli bättre, för att skapa en bättre och mer kvalitetsfylld äldreomsorg.
Okej, så då har vi kommit fram till att ansvaret för att arbetsuppgifterna sköts ligger hos både personal och chefer. Detta är resultatet av människors rädsla för att byta yrke. Så här blir det när personer går till arbetet varje dag med tunga steg för att de egentligen vill göra något annat. Detta är vad som sker när individer vantrivs på sin arbetsplats så grovt att de inte har någon som helst vilja och energi till att sköta sina arbetsuppgifter. Jag är samtidigt väl medveten om hur det ser ut på arbetsmarknaden, och jag kan känna viss förståelse för att personer inte vågar säga upp sig på en arbetsplats där de kanske har arbetat i 25 år. Jag uppmanar i alla fall dessa att göra ett försök, för allas skull. Och ja, det behövs mer resurser liksom i de flesta yrken men just nu är det såhär verkligheten ser ut och då måste vi hjälpas åt och göra det bästa av situationen.
Till de vårdtagare och anhöriga som har blivit lidande av att personer inte vågar byta arbete vill jag bara säga att jag beklagar det så mycket. Jag önskar att jag hade varit anställd på de arbetsplatser ni bor eller har placerat Era nära och kära. Detta är inte acceptabelt.
2012-08-08-21:43:58
We'll do it all, everything, on our own
Har en underlig känsla som speglar att jag gick och la mig igår när jag var 16 och vaknade idag när jag är 21. Det känns som att åren där emellan bara har sprungit iväg. Och ändå har jag hunnit med så mycket - gått ut högstadiet, tagit mig igenom tre år på John Bauergymnasiet, en fantastisk tid på barskolan i Magaluf, arbetat ett år i Gävle, flyttat till en helt ny stad, studerat på universitet två terminer och nu senast jobbat en sommar här i Linköping. Det känns som att det var igår när jag satt och sjöng "sommartider" på bussen påväg från någon fest i Forsbacka med alla andra könsmogna tonåringar - med en sjunolla skogsbär i handen, brösten upptryckta under hakan och alldeles för mycket proffsspray i håret. Vissa stunder känns mitt mentala jag precis som det gjorde då, medan andra stunder känns det som att det var i ett helt annat liv och som att jag är en annan person nu. Vissa saker består, känslorna och tankarna, som jag när jag var 16 trodde skulle vara så mycket mer lätthanterligare när jag var 21 har visat sig vara precis lika svårtydiga idag. Fem år mellan 16 och 21 är förmodligen de mest händelserika och utvecklande åren i en människas liv. Det kan jag såklart inte veta, men det är ju ändå den period då det sker mest betydelsefulla saker som formar den första tiden som vuxen. För vuxen är jag nu, tror jag. Jag har egen inkomst (okej, mest från CSN eftersom jag pluggar), jag betalar mina räkningar, lagar min egen mat, har matlådor i frysen och klarar mig faktiskt helt på min egen hand. Jag är fortfarande förvirrad, har inte på långa vägar hittat mig själv men känner att det inte är någon brådska med det. Har alltid varit en tjej som föredrar jakten, och jag antar att det gäller även med jakten på att hitta sitt jag. Nu väntar 1,5 år i Stockholm med en utbildning som kommer att forma mig till offset-tryckare. Vem jag är som person om 1,5 år kan ingen veta, men jag är ganska säker på att det kommer att bli något bra av mig. Jag oroar mig för mycket men faktiskt inte framtiden. Så länge jag vet att jag utvecklas varje dag så känner jag mig lugn och inte det minsta orolig. Är bara rädd för att fastna i något och bara stå och trampa. Träffar på alldeles för många sådana personer om dagarna och det får mig att bara bli mer taggad på att trampa vidare och utvecklas. Så.. nu trampar jag vidare mot Stockholm - ny skola, ny bostad och förhoppningsvis mer kunskap.
2012-07-24-00:09:17
so many dreams swinging out of the blue, we let them come true
"Säsongerna skiftar och jag med dom
nyss var jag sprucken i varje söm
Nu är jag hel så vitt jag vet
sådär håller det på och kallas livet"
Denna vers från en utav Markus Krunegårds texter får inleda detta ogenomtänka inlägg. Vet inte vad jag vill ha sagt, osäker på om jag ens har något att berätta. Jag börjar skriva nu, så får vi se var det leder. Känner att de inledande textraderna passar sig ganska bra idag. Jag kommer ofta på mig själv att gå omkring och längta till, drömma om och vänta på att livet ska börja. Som att det är något man utbildar sig till, något man flyttar till, något man förbereder sig inför. Så slår det mig - jag är ju mitt i det. Kvalificerar mig väl dock inte riktigt in i Reinfeldts uttalande "etniska svenskar mitt i livet", tror mer att han syftade på medelålders och dessutom har jag ingen lust med att definiera mig som "etnisk" svensk. Vet inte riktigt vad den benämningen menar - vi är ju alla invandrare liksom, så tänker jag men där kan man ju tänka olika. Uppenbarligen. Däremot så kan jag väl påstå att jag är mitt i mitt eget liv, det är förmodligen denna tid jag kommer att komma ihåg som mest när jag ligger där på något snålt äldreboende och knaprar sobril om sisådär 70 år. Låt den dagen aldrig komma. Låt mig leva ett långt och friskt liv. Låt mig aldrig tvingas äta förkokt potatis och levergryta.
Ja, ni ser hur det kan gå. Nu hamnade vi här. Tillbaka till jobbet. Och jag som så gärna ville tänka på något annat än jobb, nu när jag är ledig. Men som mamma säger; "det är så det är att vara vuxen". Tack och godnatt.
nyss var jag sprucken i varje söm
Nu är jag hel så vitt jag vet
sådär håller det på och kallas livet"
Denna vers från en utav Markus Krunegårds texter får inleda detta ogenomtänka inlägg. Vet inte vad jag vill ha sagt, osäker på om jag ens har något att berätta. Jag börjar skriva nu, så får vi se var det leder. Känner att de inledande textraderna passar sig ganska bra idag. Jag kommer ofta på mig själv att gå omkring och längta till, drömma om och vänta på att livet ska börja. Som att det är något man utbildar sig till, något man flyttar till, något man förbereder sig inför. Så slår det mig - jag är ju mitt i det. Kvalificerar mig väl dock inte riktigt in i Reinfeldts uttalande "etniska svenskar mitt i livet", tror mer att han syftade på medelålders och dessutom har jag ingen lust med att definiera mig som "etnisk" svensk. Vet inte riktigt vad den benämningen menar - vi är ju alla invandrare liksom, så tänker jag men där kan man ju tänka olika. Uppenbarligen. Däremot så kan jag väl påstå att jag är mitt i mitt eget liv, det är förmodligen denna tid jag kommer att komma ihåg som mest när jag ligger där på något snålt äldreboende och knaprar sobril om sisådär 70 år. Låt den dagen aldrig komma. Låt mig leva ett långt och friskt liv. Låt mig aldrig tvingas äta förkokt potatis och levergryta.
Ja, ni ser hur det kan gå. Nu hamnade vi här. Tillbaka till jobbet. Och jag som så gärna ville tänka på något annat än jobb, nu när jag är ledig. Men som mamma säger; "det är så det är att vara vuxen". Tack och godnatt.
2012-07-09-22:49:15
när allt kan vänta en dag till
Här händer det inte mycket. Det händer desto mer i det verkliga livet. Det jobbas, det lagas storkok, det oroas, det mailas och rings viktiga samtal, det tänks, det flirtas, det snålas, det tittas mängder av Grey's-avsnitt, det sovs inte så mycket, det planeras, det skrivs kontrakt, det dröms - det levs helt enkelt.
Sommaren rinner genom mina fingrar. Värmen tinar upp det kalla. Solen läker vinterns djupa sår. Dagarna flyter på, jag har snart kommit halvvägs i mitt sommarvik. Jag saknar mina Gävle-vänner, jag saknar mina Linköping-vänner som inte befinner sig här, jag saknar den ansvarslösa barndomen, somrar som bestod av gröna gräsmattor och trädkojor. Det är andra tider nu, nu har man ansvar över andra människors liv som innefattar dess medicinering, katetrar och ekonomi. Jag trivs med mitt arbete men jag tror bestämt att detta är sista sommaren jag arbetar inom detta yrke. Jag kan helt enkelt inte hantera den typen av ansvar, jag kan inte hantera min oro - utan blir istället helt utmattad. Min lediga tid går åt till att gå igenom och älta allt jag gjorde under mitt senaste arbetspass med rädslan för att ha gjort ett misstag. Ett misstag som faktiskt, helt ärligt, på riktigt - kan skada någon eller kosta någon livet. Nästa sommar vill jag arbeta med döda ting, saker som möjligtvis går sönder om man tappar dem men inte nödvändigtvis behöver känna smärta av det.
Jo, livet rullar på bra nu. Allt fungerar och den 13 augusti flyttar jag och mina möbler ifrån Rekrytgatan i Linköping. Jag kommer då att befinna mig i Gävle för en period och den 4 september får jag tillträde till min lilla studentlägenhet i Flemingsberg, Stockholm. Samtidigt som jag verkligen ser fram emot flytten till Stockholm och utbildningen jag ska gå så tar det emot att lämna Linköping. Jag och Linköping har ju varit förälskade sedan dag 1 och jag önskar så att utbildningen jag ska gå fanns här. Men nu är det alltså snart dags att testa på något nytt ännu en gång, och det är väl ändå det livet går ut på? Mitt livs mening är i alla fall det.
Sommaren rinner genom mina fingrar. Värmen tinar upp det kalla. Solen läker vinterns djupa sår. Dagarna flyter på, jag har snart kommit halvvägs i mitt sommarvik. Jag saknar mina Gävle-vänner, jag saknar mina Linköping-vänner som inte befinner sig här, jag saknar den ansvarslösa barndomen, somrar som bestod av gröna gräsmattor och trädkojor. Det är andra tider nu, nu har man ansvar över andra människors liv som innefattar dess medicinering, katetrar och ekonomi. Jag trivs med mitt arbete men jag tror bestämt att detta är sista sommaren jag arbetar inom detta yrke. Jag kan helt enkelt inte hantera den typen av ansvar, jag kan inte hantera min oro - utan blir istället helt utmattad. Min lediga tid går åt till att gå igenom och älta allt jag gjorde under mitt senaste arbetspass med rädslan för att ha gjort ett misstag. Ett misstag som faktiskt, helt ärligt, på riktigt - kan skada någon eller kosta någon livet. Nästa sommar vill jag arbeta med döda ting, saker som möjligtvis går sönder om man tappar dem men inte nödvändigtvis behöver känna smärta av det.
Jo, livet rullar på bra nu. Allt fungerar och den 13 augusti flyttar jag och mina möbler ifrån Rekrytgatan i Linköping. Jag kommer då att befinna mig i Gävle för en period och den 4 september får jag tillträde till min lilla studentlägenhet i Flemingsberg, Stockholm. Samtidigt som jag verkligen ser fram emot flytten till Stockholm och utbildningen jag ska gå så tar det emot att lämna Linköping. Jag och Linköping har ju varit förälskade sedan dag 1 och jag önskar så att utbildningen jag ska gå fanns här. Men nu är det alltså snart dags att testa på något nytt ännu en gång, och det är väl ändå det livet går ut på? Mitt livs mening är i alla fall det.
2012-05-31-13:41:58
There is nothing I need like I need you, dear brother.
Min älskade, älskade lillebror har nu anlänt till Sverige igen efter tio månaders highschoolande i Idaho, USA. Jag är så stolt över min bror, och jag är övertygad om att han har vuxit något enormt som person under detta år. Jag vet ju hur mycket jag själv har vuxit under detta år som han har varit borta, och då har jag bara flyttat 38 mil söderut. Det är med viss frustation jag inser att jag inte kan sätta mig in i vilken fantastisk resa han har gjort, eftersom jag aldrig har gjort något liknande. Frustationen växer ännu mer när jag inte kan vara i Gävle just nu och krama om honom, men på tisdag ses vi! Jag har världens bästa bröder och jag en stolt storasyster till dem båda. Syskon är trots allt det närmaste man har, och jag hade turen att få två.
Här är hans låt ---> Jens Bredberg – There Is Nothing I Need Like I Need You - Official
Denna bild är tagen när vi vinkade av honom på Arlanda i augusti. Det känns som tio år sedan.
2012-05-29-14:02:46
I just wanna stop the time for a while
Behöver en paus.
2012-05-27-18:55:27
för den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna, förlorar mig och känslorna faller fritt
2012-05-26-22:06:23
och sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig
Det är inte alltid det är enkelt. Och jag måste, för att inte kvävas av frustation, påminna mig själv om att ingen faktiskt har påstått att det ska vara det heller. För mig är livet en balansgång mellan lycka och förtvivlan. Det är en konst att hitta rätt tillvägagångsätt för att kunna hantera det och balansera det jämlikt.
Jag riktigt känner hur mina batterier laddas på under dagar som dessa. Från att ha varit helt urladdad på energi och glädje har jag nu övergått till grönt från rött. Kan inte sluta le. Grönskan gör mig tårögd av glädje. Alla dessa fantastiska färger och dofter bidrar till ett starkt välmående. Tänker inte låta något slita mig ifrån detta tillstånd. Och under den mörkaste och tyngsta decemberdagen ska jag plocka fram dessa bilder ur mitt minne och le igen.
2012-05-24-16:49:47
Vaknar långt före ringvägen, bara jag och plogbilen är vaken.. och mina tvivel.
Linköping har begåvats med sommarväder. Vi är inne på fjärde dagen med 25 grader nu. Det är helt magiskt. Helt fantastiskt. Det är med brunbrända kinder, en lätt svettig rygg och med glädje i blicken som jag studsar fram genom dessa dagar. Enligt väderprognosen ska det hålla i sig i 10 dagar till, vilket fördubblar lyckan för oss som inte kan leva i nuet. Under de senaste dagarna har jag känt, för första gången på väldigt länge att jag faktiskt är på topp. Vintern har varit tung, och våren lika så. Jag har bestämt mig för att lämna framtiden åt ödet, så gott det går. Intervju på en Ky-utbildning i Tumba är planerad. Annars så trivs jag väldigt bra i Linköping, och förstår egentligen inte varför jag skulle flytta härifrån. I hela mitt liv har jag trott att gräset är grönare på andra sidan, att jag aldrig ska vara nöjd och att det alltid finns något bättre. Huruvida det är sant eller ej är oklart. Det är förövrigt mycket som är oklart just nu, på alla nivåer.
2012-05-18-21:34:55
vi är tomma skal som suktar efter innehåll
Försöker för mycket. Hoppas för mycket. Vill för mycket. Tror för mycket. Misstror för mycket. Ibland är det bara för mycket.
2012-05-06-18:08:17
det enda som är säkert är att jag ser dig
Har haft en riktigt bra helg i Gävle. Våren ligger i luften, sommaren väntar på att få göra entré. Kylan biter sig fortfarande kvar, mot allas vilja. Men den måste snart inse att den måste ge sig av. Sommar i Gävle är förmodligen lika som i vilken annan medelstor stad som helst: jeansshorts, färggranna cidrar, människor som ler, fina dagar i solen och hoppfullhet i allas ögon. För mig är sommar i Gävle något speciellt, naturligtvis eftersom jag har spenderat alla mina år där. Staden ruvar på så många minnen, så många fantastiska stunder med de finaste människorna i livet. Därför kommer denna sommar att bli en prövning, något annorlunda. Jag kommer att spendera mestadels av sommaren i Linköping och ser förväntansfullt fram emot att skapa nya minnen. Ville egentligen bara, med detta inlägg få fram att sommaren är mer än välkommen och att jag är fruktansvärt trött på att frysa.